Krönika: "Två tankar i huvudet samtidigt"

Nu låter det som att jag är uråldrig (det tycker jag då rakt inte att jag är), men den där telefonen var en stor och tung pjäs med antenn, som mamma och pappa absolut tyckte att jag skulle ha. Denna bestämda åsikt hade främst två tydliga orsaker, som båda hängde ihop med det faktum att jag var en inbiten hästtjej: 1, det var ju bra att kunna ringa om jag ramlade av hästen, och 2, också bra att kunna ringa när jag behövde bli hämtad från stallet. Telefonen var alltså ett 100 procent praktiskt arrangemang, inget jag använde om jag inte behövde och gudarna ska dessutom veta att jag avskydde den där tegelstenen. Att sitta till häst och galoppera på en äng låter förstås idylliskt, men härligheten förtogs när man var tvungen att ha en tung klump i fickan som slog med i takten med en intensitet som skulle inspirerat vilken trummis i ett rockband som helst.

Så gick tiden och plötsligt kom modet att telefonerna skulle vara så små som möjligt. Vips var sedan Iphone här och då gjorde det tydligen ingenting att storleken på telefonerna återigen ökade. Ingen av oss kunde väl gissa att vi skulle gå runt med en liten dator, med kamera och allt möjligt i fickan, men så blev det. Idag är ju detta något helt normalt.

En spännande tanke blir då följaktligen: Hur kommer vi att ringa framåt i tiden? Kommer vi ringa alls? Ja, det är något som vi inte riktigt vet, men en sak som vi dock med säkerhet vet, det är att utvecklingen går fortare än någonsin.

Telefonparallellen går att dra till egentligen vilket företag som helst. Säg den rutinerade företagare som inte med en sentimental ton kan dra sitt företags historia, vilka produkter man hade förr eller hur det var ställt med omvärlden på den gamla goda tiden. De har också i regel god kontroll på sina affärer idag. Man förbättrar och filar och fejar och optimerar så det står härliga till, och det är ju alldeles fantastiskt! Plötsligt finns det dock skäl att citera Tony Irving på tv: MEN! Ställer man frågan om hur framtidens behov ser ut, vilka kunder man kommer sälja till om ett antal år, alltså vem man ska skapa värde för, vilken teknik som kommer behövas, hur omvärlden kan tänkas se ut… ja då möts man allt som oftast av ett förvånat gap.

I vårt jobb på Science Park Skövde, hjälper vi företag att lyfta blicken. Vi kallar det för att man lär sig att jobba med sin innovationsförmåga, alltså sin förmåga att förbereda sig på det man ännu inte vet ska komma. Att avsätta tid för att helt enkelt fundera på hur vi ska skapa och leverera värde för någon imorgon, och att tillåta sig själv och kollegorna att få möjlighet att fundera på hur man kan göra nytt och annorlunda. Att så att säga hinna provtänka, utan att veta att de nya tankarna och idéerna kommer ge avkastning som märks direkt är något de allra flesta behöver träna på, och man behöver ofta ett strukturerat sätt för att det ska bli gjort. Vi är så vana att den som har ett svar först vinner, vad än frågan är.

Naturligtvis behöver man dock fortsätta att skapa och leverera värde för den kund man redan har idag, för det läge man är i idag, men det fina i kråksången är ju att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Med dagens extremt snabba utveckling behöver man fundera på hur man ska vara aktuell både idag och imorgon, för annars kommer man med 100 procents sannolikhet bli omsprungen.

Hiss: Våren som nu äntligen är här!
Diss: Pollenallergi, och jag som har två björkar på tomten ...

Krönikan är skriven av Carolina Green, affärsutvecklare på Science Park Skövde, och publicerades i SLA den 30 april 2025.